Fascia VS träning – HUR SKA VI TÄNKA som tränare?

Av Carl Norell / Tränarakademin

Under de 20 år som jag arbetat som tränare, utbildare och fysioterapeut har kunskaper om fascia alltid funnits med som en spelare på olika sätt. Men sista 10 åren har det blivit mer av en rörelse och ett tydligt läger (en fasciarörelse) som starkt propagerar kring s.k. fasciaträning/fasciabehandling, och dess effekter på prestation och fysiskt välmående. En rörelse som till stor del vill få över tränare till ”rätt sida” när det kommer till framgångsrik övningsdesign, baserat på olika fasciatränings-protokoll. Tolka mig rätt, det är inte enbart en rörelse som missionerar, det är såklart ett kontinuum där tränare och terapeuter står på olika plats och lutar olika mycket åt den ena eller andra sidan och försöker hitta rätt förhållningssätt.

Men vad vet vi egentligen och hur ska vi som tränare tänka kring detta område? Frågorna är många från studenterna i våra utbildningar och därför ville jag skriva denna artikel och ge min bild. Huvudfrågan i artikeln kan presenteras som följande:

Ska vi använda, och fungerar, s.k. fasciaträning för påstådda vävnadseffekter – och leder dessa till stora vinster för klienten?

Den frågan tänkte jag presentera mina tankar kring på ett vetenskapligt sätt och blandat med mina egna resonemang. Jag är ingen expert på vävnadsfysiologi och ingen forskare i området, artikeln är endast min bild av fasciaträning så som jag ser det, och jag uppmanar dig att skapa din, med ett kritiskt och nyfiket förhållningssätt.

Om du inte orkar läsa hela artikeln kan jag kortfattat svara på frågan redan här, se stycket nedan för mina tankar. Men fortsätt gärna läsa och ta del av hela artikeln för en bättre överblick och förståelse för härledningar.

Dagens evidens och expertis kring fasciainriktad träning, och dess påstådda effekter, räcker inte för att motivera ett “fasciapardigm”, där man anser att större fokus bör läggas på deras rekommenderade träningsupplägg gentemot andra upplägg. Den övningsdesign som enligt olika modeller och principer kallas "fasciaträning" har effekter, inte nödvändigtsvis på de mekanismer/vävnader de hävdar, men oavsett förklaringsmodell finns det fördelar med att träna mer reaktivt(fjädrande) och i mer komplexa(ofta mer målspecifika) rörelser som fasciatränings-protokoll ofta innebär. Men det innebär inte en överlägsenhet, bara att dessa övningstyper är en pusselbit till helheten för att ta en klient mot målet. Ibland ska det prioriteras och ibland inte, precis som med alla övningskategorier i vår verktygslåda. Problemet ligger i att många av fascia-förespråkarna blir dogmatiska och ligger flera steg före, eller fel, i sina slutsatser gentemot vad studierna faktiskt visar. Det blir en överdriven bild kring resultat, och orsak till resultat, vilket vilseleder tränare mot felaktiga resonemang och slutsatser. Kan låta trivialt men är väldigt problematiskt, de tränare som hoppar på tåget till 100% och ser fascia som lösningen på allt riskerar att stanna i sin kompetensutveckling, inte se helheten för fysisk utveckling, och bara söka vägar med klienten i ett dogmatiskt och slutet rum inringat av fascia.

Vad är fascia?

Fascia är en form av kollagenrik bindväv som genomkorsar hela kroppen och bildar ett sammanhängande nätverk runt muskler, ben, organ, nerver och blodkärl. Istället för att vara ett enskilt lager eller en separat struktur kan fascia beskrivas som ett kontinuerligt system av vävnad som både omger och integrerar kroppens delar. Den fungerar som ett stödjande och förbindande ramverk som bidrar till stabilitet, form och kraftöverföring, samtidigt som den möjliggör glidning mellan strukturer.

Histologiskt består fascia främst av tät, fibrös bindväv med hög kollagenhalt. Fördelningen och orienteringen av dess komponenter kan variera kraftigt beroende på vävnadens specifika uppgift. Vissa regioner är mer organiserade och linjära för att tåla dragkrafter, medan andra är mer tredimensionella och multidirektionella.

Olika typer av fascia

Fasciasystemet kan delas in i flera kategorier baserat på läge, struktur och funktion. Flertalet vävnadstyper definieras som del av fasciasystemet av Adstrum m. fl. (2017) och här är några typer som ofta diskuteras och nämns kopplat till träning/behandling:

• Ytlig fascia
  Ligger precis under huden och består av en lösare bindvävsstruktur med mer fettväv. Den möjliggör glidning mellan hud och underliggande strukturer och har även en roll i temperaturreglering.
• Djup fascia
  Omsluter muskler och muskelgrupper, skapar anatomiska avdelningar och ger mekaniskt stöd. Den djupa fascian är tätare och mer kollagenrik än den ytliga.
• Aponeuroser
  Platta, breda bindvävsstrukturer som fungerar som fästen för muskler eller som kraftfördelare över större ytor.
• Senskidor och retinakler
  Specialiserade fasciestrukturer som omsluter senor, skyddar dem och guidar deras rörelser.
• Ligament och senor
  Även om de har distinkta funktioner räknas de histologiskt som specialiserade former av fascial bindväv.
  Senor förbinder muskel till skelett och är organiserade för att tåla höga dragkrafter i en riktning, medan ligament stabiliserar leder och begränsar rörelseomfång.

Funktion och egenskaper

Fascians olika delar har flera biomekaniska och biologiska funktioner som är etablerade, se nedan.

• ger strukturellt stöd
• senor överför kraft från muskel till ben och bidrar i sig till ökade krafter genom stretch shortening
• fasciala strukturer kan bidra till viss kraftöverföring mellan muskler
• tillåter glidning mellan vävnadslager
• bidrar till kroppens form och stabilitet
• innehåller nervändar och sensorer som ger information om position och rörelse

Det fasciala systemet betraktas idag som dynamiskt snarare än statiskt. Det anpassar sig efter mekaniska krav och har både en integrerande och avgränsande roll i kroppen. I modern anatomi betraktas det alltmer som ett funktionellt nätverk snarare än enbart en passiv struktur. Som du ser ovan omfattar fascia flera olika vävnadstyper och den mest undersökta gällande vävnadsanpassning och prestationsökning är senorna. Den nya fasciaträningen som allt mer diskuteras lyfter utöver senanpassning effekter på djup fascia, aponeuroser och även ytlig fascia i sina resonemang, som riktas mot smärtlindring, rörlighetsökning och prestationshöjande effekter generellt. Resultatet från denna specifika träning på djup fascia etc. anses bidra till bättre kraftöverföring, elasticitet och kraftigt förbättrad rörelseförmåga generellt. Senor intar såklart en särställning här då deras anpassning till belastning är väl belagd och effekter tydligt bevisade gällande adaption och prestationsökning. Men överföringen av denna evidens till andra fasciastrukturer, som den djupa fascian, och sedan dra slutsatser därifrån blir såklart problematiskt. Längre ner i artikeln tittar vi mer på detta case och undersöker vad studier kan säga oss om specifik fasciaträning och anpassningar på de djupare fasciastrukturerna och aponeuroserna. Men först ska vi ta en översiktlig titt på vad fasciaträningen består av.

Vad innebär den nya s.k. fasciaträningen egentligen?

Det som i dag benämns fasciaträning och fasciabehandling finns det inte en enhetlig defintion i min mening, men i stora drag syftar den nya regimen inom fasciainriktad träning på övningar och behandlingar vilka träffar och stimulerar kroppens bindvävssystem i stort – i synnerhet djup fascia och aponeuroser, vilka utöver senor, antas bidra aktivt till kraftöverföring, elasticitet och rörelsekontroll. Till skillnad från den sedan länge etablerade kunskapen om senors träningsanpassning riktas fokus här mot andra fasciella strukturer och deras påstådda möjlighet till funktionell anpassning genom specifik träningsdesign.

I praktiken kännetecknas fasciaträning ofta av mer reaktiva och fjädrande rörelser, ofta i flerledsövningar med stora rörelseutslag som antas spänna upp och stimulera fasciastråk. Ofta är det varierande rörelseriktningar och ett uttalat fokus på elasticitet och reaktivitet i vändningar, snarare än kontrollerad kraftutveckling i lugnare och långsammare rörelser, vilket också antas skapa spänning i fascia och ge positiva anpassningar. Ofta används anatomiska modeller med myofasciala slingor, där Anatomy Trains är ett välkänt exempel, som ramverk för att motivera helkroppsrörelser och belastning över flera leder, där dessa antas spännas upp och få stimulering via ökad mekanisk spänning. Dessa modeller anses beskriva bindvävskontinuitet och används regelbundet som pedagogiska förklaringar.

Redan här är det viktigt att skilja mellan övningarnas design och upplägg gentemot de fysiologiska anpassningar och effekter på prestation/rörelseförmåga som antas, en distinktion som blir central i artikeln nedan och generellt i våra resonemang. Kort summerat, övningar kan vara bra och ha goda effekter på rörelseförmåga/prestation, men inte av den anledning (mekanismer) som vi propagerar för. Vilket vi ska undersöka vidare i artikelns kommade avsnitt. En mycket viktig aspekt att undersöka då felaktiga förklaringsmodeller, framför allt om de kan appliceras brett, mot klientens träning kommer medföra inkompetens med stora penseldrag och förstöra tränarens egna utveckling, och än viktigare klientens utveckling.

1. Vad säger de stora översikterna om fascia inom idrott?

Konsensus och grundforskning – vi börjar här och går sedan mer specifikt

En av de mest citerade översikterna är konsensusartikeln i British Journal of Sports Medicine (Zügel m.fl. 2018). Där går man igenom fascia från cellnivå till vävnadsanpassning, skador och diagnostik. Huvudpoänger nedan:

• Fascia är ett sammanhängande nätverk (aponeuroser, senskidor, djup fascia osv) med rik innervering och mekanokänslighet.
• Fascia kan förändra sina mekaniska egenskaper vid belastning (stiffness, viskoelasticitet) – men de bäst studerade strukturerna är senor (Achilles, patellasenan), inte de stora fascieskikten.
• Författarna efterlyser mer forskning specifikt på hur träning påverkar fascia och man konstaterar kunskapsluckor snarare än starka slutsatser.

Andra centrala översikter:

• Wilke m.fl. 2018: “Not merely a protective packing organ?” – betonar fascia som krafttransmittör mellan muskler, men påpekar att mycket bygger på kadaver och biomekaniska modeller, inte funktionella interventionsstudier och mängden kraft och relevans för prestation är osäker.
• Stecco m.fl. 2020 (narrativ review om “fascia vs muskelstretching”): visar att fascia har andra stress–strain-egenskaper än muskel och påverkas tydligt vid stretching, men landar i att vanliga statiska/dynamiska stretchingprotokoll påverkar djup fascia likt fascia-protokoll för stretching.
• Zieliński m.fl. 2025 – scoping review: försöker kartlägga framtida forskningslinjer. Slutsats: stort intresse, men fältet är fragmenterat, med många hypoteser och få robusta kliniska studier.

En nyare översikt om “myofascial continuity” (Kalichman 2025) sammanfattar evidens för myofasciala kedjor så här: vissa vägar (typ delar av “Anatomy Trains”) har anatomiskt stöd, andra inte, och funktionella slutsatser måste dras med stor försiktighet.

Vad kan vi säga utifrån detta större perspektiv med översiktsstudier?

• Ja: fascia är biologiskt relevant inom träning och prestation, det är mekaniskt och sensoriskt aktivt, och sammankopplar muskler och strukturer.
• Nej: vi kan inte säga ett exakt hur kring träningsdesign som “optimerar fasciaanpassing”, eller att fasciaspecifik träning ger bättre prestation eller skadeutfall än klassisk, välplanerad och varierad träning, som inte tillämpar de modeller för träning som fasciarörelsen argumenterar för.

2. Träningseffekter på “fascial vävnad” – vad vet vi?

En systematisk översikt av Thomas m.fl. (2022) granskade effekter av olika långsiktiga träningsformer på vävnadsstiffness. Det identifierades enbart studier på senor – inga som mätte ligament eller annan fascia separat.

Resultaten i korthet:

• styrketräning, excentrisk träning och plyometrisk träning kan öka senans tvärsnittsarea och stiffness
• detta innebär dock inte att samma protokoll specifikt “tränar fascia” i bredare mening – sådana slutsatser är mer spekulativa

Konsensusartikeln av Zügel m.fl. klargör att bindväv generellt anpassar sig till mekanisk belastning, men också att data på bredare fascieskikt (t.ex. fascia lata, thoracolumbala fascian och djupare skikt) hos levande idrottare är väldigt begränsad.

Få studier har direkt undersökt direkt påverlkan på fasciaskikt:

• Konsensusartikel av Zügel m.fl. (2018) klargör att bindväv generellt anpassar sig till mekanisk belastning, men också att data på bredare fascieskikt (t.ex. fascia lata, thoracolumbala fascian) hos levande idrottare är begränsad.
• De Coninck m.fl. (2018) undersökte thoracolumbala fascian med ultraljud efter fyra veckors träning och fann inga signifikanta förändringar i fascial tjocklek eller ekogenicitet, vilket kan reflektera att kortare och måttlig belastning inte ger mätbar strukturell remodellering i detta fascieskikt.
• Studier på plantarfascia, Alabau-Dasi m fl (2022) & Shiotani m fl (2021), visar akuta förändringar i fascial tjocklek efter löpning och högre stiffness (senan hanterar krafter med mindre förlängning) hos löpare jämfört med otränade. Dessa fynd antyder mekanisk respons efter belastning, men gäller främst löpbelastning och speglar inte dokumenterade, långsiktiga strukturella förändringar efter specifikt ”fasciautformad” styrketräning.
• Korssektionella studier på personer med kronisk ländryggssmärta visar förändrad thoracolumbal fascia jämfört med smärtfria, men dessa kan inte avgöra om styrketräning kan förändra denna vävnad.

Sammanfattning:
Belastning av olika typer av fascial vävnad kan leda till vissa anpassningar över tid, men det finns ingen stark evidens för att styrketräning ger mätbara, isolerade strukturella förändringar i bredare fascieskikt hos friska individer. Vidare finns inga robusta data som visar att sådana förändringar isolerat förklarar förbättrad prestation, minskad smärta eller lägre skaderisk. Dessa anpassningar ingår rimligen som en del i ett komplext system där muskulatur, senor, nervsystem och motorisk kontroll samverkar mot bättre prestation.

3. Studier som kallar sig “fascia-orienterad träning”

Det finns sparsamt med studier på fasciatränings-protokoll – dvs där effekten från träningen utvärderas mot kontrollgrupper. Och kanske än viktigare saknas bra studier som undersöker effekten på vävnaden per se från denna typen av träning. Här är några studier på området som jag hittat där forskare och tränare tagit fram specifika program (Fascial Fitness, biotensegrity, myofascial lines osv) och undersökt dess effekter.

a) 6 månader fascia-orienterad träning – juniora volleybollspelare

En studie med Renáta Vychodilová m fl (2020) på vältränade juniora volleybollspelare (n=16) lät en grupp göra ett fascia-orienterat program (Fascial Fitness-inspirerat) 25 min, 2 ggr/vecka i 6 månader, utöver vanlig träning. Man såg en måttlig förbättring i countermovement-jump jämfört med kontroll.

Kritiska punkter:

• Litet sample, inget placebokontrollprogram av “vanlig” spänstträning med lika mycket hopp/elasticitet.
• Utfallet (något bättre hopp) är exakt vad man skulle förvänta sig av all extra spänst-/plyoträning – svårt att säga att effekten är specifikt fascial och att detta gett prestationseffekten.
• Ingen mätning av fascians struktur eller mekanik.

b) Fascia-orienterad träning för dansare

En studie, av Dimitris Chatzopoulos m fl (2025), på kvinnliga dansare (quasi-experimentell, n=34) jämförde ett fascia-orienterat upplägg med mer traditionell dans-/styrketräning och mätte proprioception, kraftuppfattning och balans. Fasciagruppen förbättrades mer på dessa sensoriska mått.

Begränsningar:

• Ej randomiserad fördelning (risk för urvalsbias).
• “Fascia-orienterad” träning inkluderade ofta mer varierade, multidirektionella rörelser och excentriska komponenter – sådant vi redan vet gynnar proprioception och påverkar orsakssamband mellan mekanismer från konceptet fasciaträning/fasciaanpassning per se.
• Återigen: inga mätningar på själva fascian och att mekanismen ligger i denna anpassning visas

c) “Neuro-myofascial line” / biotensegrity-träning

En RCT, Muneer Al-talahmeh m fl (2025), på tonåriga volleybollspelare jämförde ett bio-tensegrity / myofascial line-baserat träningsprogram med konventionell styrke- och plyometrisk träning under 10 veckor. Myofascialgruppen förbättrade vissa prestationsmått mer (t.ex. hopp, agility).

Men:

• Träningsinnehållet skiljde sig i flera dimensioner som exempelvis mer flerleds och multiplanära rörelser respektive annan volym/intensitet.
• Det går inte att säga om skillnaden beror på “fascia-linjer” eller helt enkelt ett smartare, mer idrottsnära och varierat träningsupplägg. Orsakssamband till träning av de myofaciella linjerna och övningar baserat på fasciamodellerna kan inte fastställas.

Exempel på övning från ”Fasciatränings-protokoll” som nyttjats i studier ovan, ska träffa främre fascialinjer

4. Foam rolling, “myofascial release” och fascia

I praktiken hamnar mycket av “fasciaregim” i vardagen i kategorin foam rolling/myofascial release.

Större översikter och en mindre studie

• Cheatham m.fl. (2015) – systematisk review: foam rolling/roller massage ger kortsiktig ökning i ROM utan negativ effekt på prestation, men små effekter på styrka/sprint.
• Nyare systematisk review (Yang m.fl. 2025) på kronisk self-myofascial release: liten till måttlig förbättring av dynamisk balans och ibland rörlighet, men väldigt begränsade effekter på hårda prestationsmått.
• Flera översikter 2024–2025 pekar i samma riktning: foam rolling kan minska DOMS och subjektiv trötthet något och förbättra ROM, men effekterna är små–måttliga och inte specifikt kopplade till påvisade fasciala förändringar.
• Mindre studie på “Fascial therapy” 8 veckor, Yagmur Unalmis m fl (2023) rapporterade förbättrad rörlighet och hopp/prestationsmått. Programmet innehöll stretching, manuella tekniker och olika rörelseövningar.
• En meta-analys, Xiaoting Chen m fl (2020) som jämförde stretching med myofascial release fann att båda förbättrar rörlighet, utan tydlig överlägsenhet för “fascia”-tekniker. Eventuellt påverkas förmågan till kraft i rörelser mer positivt av release-tekniker mot statisk stretcning.

Tolkning:

• Foam rolling fungerar troligen främst via neurofysiologiska mekanismer (smärtmodulering, tonusreglering, förändrad stretch-tolerans), inte genom att “lösa upp adherenser” eller omforma fascia strukturellt på kort sikt.
• Det finns inget starkt stöd för att myofascial release ger unika, storskaliga fasciatränings-effekter utöver vad man får av mer traditionella metoder.
• Det kan finnas vissa fördelar med myofascial release avseende kraft i rörelser relativt statisk stretching men den praktiska relevansen i ett träningsprogram är klart tveksam och bör inte ses som nytta på gruppnivå.

Exempel på ”Fascia-behandling” i Taekwondostudien

5. Myofasciala kedjor, “Anatomy Trains” och remote-effekter

Wilke m.fl. 2016 gjorde en systematisk översikt på myofasciala kedjor. Man fann anatomisk kontinuitet i flera av de “linjer” som t.ex. Anatomy Trains beskriver (t.ex. superficial back line), men:

• Evidensen är mestadels kadaverdissektioner.
• Funktionella slutsatser om kraftöverföring på helkroppsnivå är hypotetiska.

En annan översikt (Burk m.fl. 2019) tittade på “remote effects” av myofasciala behandlingar. Man såg små förbättringar i rörlighet på avlägsna segment (t.ex. behandling av underben påverkar höft-ROM), men effekterna var små och klinisk betydelse oklar.

Kalichman (2025) sammanfattar läget bra: myofasciala kedjor är en användbar modell för att tänka i kedjor, men får ofta en större teoretisk tyngd i marknadsföring, kurser och regim än vad data stödjer.

6. Fasciarörelsen – vad består den av?

I tränings- och behandlingsvärlden kan man grovt säga att “fasciarörelsen” bygger på:

• Koncept och böcker: t.ex. Fascial Fitness (Robert Schleip), Fascia in Sport and Movement, Anatomy Trains (Thomas Myers).
• Kurser och certifieringar: Fascial Fitness-träning, Anatomy Trains-kurser, olika “fascia flow”-klasser.
• Teoretiska modeller: biotensegrity, fascintegrity – där man ser kroppen som ett spänningsnätverk av fascia, där små lokala förändringar påverkar helheten.

Det finns också tydlig kommersiell koppling: samma personer som är ledande i forskningen är ofta djupt involverade i kursverksamhet, böcker och varumärken kring fascia. Det innebär inte att de har fel – men det är viktigt att väga in som potentiell intressekonflikt.

En lång, kritisk genomgång för massörer/terapeuter (Painscience, Ingraham) pekar just på gapet mellan relevant grundforskning och de mycket långtgående kliniska/träningspåståendena i marknaden.

7. Samlad kritisk bedömning och reflektion

Om man tittar på allt ovan och summerar det till några tydliga punkter:

1. Fascia är en viktig vävnad, men inte magisk.
   Grundforskning och konsensusrapporter visar att fascia är belastningsresponsiv, innerverad och del av kraftöverföringen. Men det betyder inte att den ensamt förklarar prestation, smärta eller skador.
2. Anpassningar av bindväv vid träning är väl dokumenterade – men främst för senor.
   Vi vet att tung och snabb belastning kan öka senstiffness och struktur, vilket i sig är prestationsrelevant. Men vi har dåligt med högkvalitativ data på hur samma stimuli specifikt förändrar breda fasciaskikt, även om vi ser att vävnaden kan anpassa sig relativt belastning.
3. “Fascia-specifika” träningsstudier är små, heterogena och mäter oftast inte förändringar i fascian.
   De få RCTs/quasi-RCTs som finns visar visst plus på hopp, balans och proprioception exempelvis – exakt det vi väntar oss av mer spänst, excentriskt fokus och specifikare upplägg på rörelser – oavsett om vi kallar det fasciaträning eller ej. Dvs variation i träning mot mer flerledsrörelser, mer reaktivitet och mer specificitet kan absolut vara bra och det vet vi, men mekanismen för förbättringar behöver absolut inte vara unika effekter på fascian, utan andra etablerade mekanismer och orsakssamband som vi vetat om sen länge.
4. Foam rolling och myofascial release har effekter – troligen via nervsystemet snarare än strukturell fasciaremodellering.
   Översikter visar förbättrad ROM och något mindre DOMS, men inte några dramatiska eller unika prestationsvinster eller tunga strukturella data.
5. Myofasciala kedjor är delvis anatomiskt rimliga, men kliniskt och träningsmässigt övertolkade.
   Det är ibland vettigt att tänka i kedjor, men när man påstår att specifika stretch-/rörelsesekvenser “laddar en linje” eller “återställer tensegrity” är det mest metaforer – inte hårda data.
6. Fältet drivs delvis av kommersiella intressen och attraktiva narrativ.
   Böcker, workshops och varumärken kring fascia säljer bra, vilket ökar risken för “story first, data later”. Kritiska genomgångar pekar på att man ofta tar preliminär vävnadsforskning och bygger långtgående träningssystem på den. Se länk för exempel på litteratur (Adlibris)

8. Vad betyder det här praktiskt för träning?

För en tränare/fysioterapeut/idrottare som vill jobba både evidensbaserat och ha ett öppet förhållningssätt

• Bra saker i “fasciaträning” som vi ska nyttja (och har gjort sen länge)
  • Multiplanrörelser, flerledsrörelser, rotationer, variation i belastning mot mer specificitet
  • Spänstorienterat och SSC-träning (plyometrik, hopp, kort markkontakt)
  • Variabelt tempo och mer fokus på implicit lärande och externt fokus i röresler
  • Övningar för ökad proprioception och kroppsmedvetenhet
    Allt detta har stöd för goda anpassningar i klassisk biomekanisk, träningsmetodisk och neuromuskulär forskning – oavsett vad vi kallar det. Ovan är också en en gynnsam variation som många motionärer och idrottare ofta saknar vilket kan innebär goda anpassningar och effekter.
• Saker du bör vara skeptisk till
  • Påståenden om att foam rolling “bryter upp adherenser” eller “omformar fascia” på minuter.
  • Löpcoach-/styrkeskolor som lovar helt unika prestationslyft eller skadeförebyggande effekt enbart för att de “jobbar med fascia”.
  • Förklaringsmodeller där komplexa problem (smärta, rörlighetsförmåga, prestation) reduceras till fascia, utan att väga in nervsystem, muskel, senor, psykosociala faktorer etc.
• En rimlig mellanposition
  • Se fascia som en del av det neuromuskuloskeletala systemet, inte som en fristående gudomlig vävnad som ska ha mer fokus än någon annan.
  • Använd fasciabegreppet pedagogiskt, och inte dogmatiskt, om det hjälper klienten att förstå helhet och variation. Men var mycket tydlig med att evidensen för specifika fasciainriktade protokoll är svag och att anpassningar i fascia med största sannolikhet bara är en del av en helhet gällande kroppens anpassning mot bättre förmåga och prestation. Vid faciatränings-protokoll kan effekterna lika troligt komma från anpassningar i andra system som exempelvis nervsystemet. Ska man raljera lite kan vi hitta på metoder som heter skelett-träning, nerv-träning, muskel-träning, brosk-träning, hjärn-träning etc. och härleda det på liknande sätt som fascia-träning och lyfta det till skyarna. Dvs inget superiort med metoderna från fasciarörelsen men fortsatt effektiva rörelser att nyttja.

---

Avslutande ord

Jag rekommenderar alla tränare att inte välja taktiken, och ge klienten bilden av, att vi ska/kan träna fascia enligt bestämda rörelseprotokoll och hävda att det är bättre än andra träningsupplägg. Sättet att träna har fördelar men kan lika gärna vara andra mekanismer bakom effekterna. Väljer du ändå att se fasciaträning som något superiort är risken stor att du över tid kommer bli en sämre tränare, när du missar utveckling och förståelse i andra områden, i och med en dogmatisk approach. Vilket brukar medföra, över tid, att dina klienter tappar förtroende för dig.

/Carl Norell